Miljöträning - Jag har blivit hemmablind!

När man skaffar hund är det mycket som ska tänkas på. Om det är en valp så är det många saker man ska börja lägga en grund för så som rumsrenhet, vardagslydnaden, ensamträning och om man vill att valpen i framtiden ska fungera i många olika miljöer och sociala situationer så är miljöträningen en viktig del.

Det är bra att grunda tidigt eftersom valpen oftast är väldigt nyfiken och öppen för nya saker. När den blir tonåring kan nya situationer och platser bli jobbigt för den och kanske reagerar den med rädsla eller blir stressad.

Jag brukar rekommendera att man tar med sin hund och går lugna promenader på många olika ställen alternativt att man slår sig ner någonstans och tränar passivitet. Att sitta och bara vara. Man kan ha ett gott ben med till hunden så har den lättare för att gå ner i varv.

Vissa hundar är lugnet självt personifierat och de köper alla möjliga miljöer och situationer utan att det bekommer dem. Medan andra hundar behöver mera träning. Stadshunden kan behöva träna på att åka ut på landet och titta på alla djur och känna dofter av vilt. Medan lantishunden behöver komma in till stan och känna alla främmande dofter och se en massa människor, hundar och all trafik. Bor man som jag, ute på landet får man vara glad om man ser någon nån gång i veckan ;)

Min äldsta hund som är en mellanpudel och är 14 år började jag träna ordentligt ganska så sent. Strax innan jag började min instruktörsutbildning. Han var någonstans runt 4 år. Tidigare hade han såklart fått vara med på semestrar och sånt men vi hade inte tränat så mycket mer än så.

Vi började gå mycket på stan och i olika elljusspår. Han följde med mig till Stockholm på utbildningar och vi åkte både buss och tunnelbana. Han köpte det ganska fort och blev en hund som var lätt att ha med sig överallt. Något mammig kanske ;)

När jag för drygt 2 år sedan fick hem min jaktlabrador Hector började träna på samma sätt. Han fick också följa med på utbildningar och åka buss och tunnelbana. Vi var vid något tillfälle i gallerian i Stockholm och tränade passivitet vid fem tiden när det kryllade av folk och Hector bara låg och tog det lugnt. Jag upplevde att även han var lätt att ha med sig även om jag såklart fick jobba med honom. Sista gången han var med mig hade han precis fyllt ett år och här började jag märka att han kom in i en jobbig period. Vilket är fullt normalt.

När han var 15 månader skulle vi vara med på en inofficiell Nosework tävling som jag hade sett fram emot väldigt mycket. Det skulle bli kul att se vart vi stod i vår träning och om vi kunde börja åka på officiella tävlingar. Tävlingen hölls i samma lokal som Hector varit med mig i när vi gått utbildning så han kände till platsen väl.

Efter tävlingen åkte jag hem djupt förbryllad över vad som hänt med min hund som tidigare hade varit så duktig. Han hade varit jättestressad och ville till en början inte ens äta märgben som han annars tycker om. Han skötte sina sök fint men tiden mellan dem var han allt annat än lugn och sansad.

Jag tog en paus i miljöträningen eftersom han verkade ha fullt upp med att landa i sig själv och sina hormoner. Några månader senare fick han följa med på utbildning igen samt att jag började gå mera med honom igen på stan och i elljusspår. Vi började också träna med andra hundar eftersom han börjat skälla och gå upp allt mer i varv vid synen av en.

Hector är en hund med mycket energi och motor och jag tänkte att vi får väl helt enkelt bara kämpa på med våra promenader. Vi tränade minst en gång i veckan och jag såg fram emot att Hector skulle fylla 2 då många hundar lugnar ner sig då.

För varje gång vi varit och tränat kände jag frustrationen och hopplösheten växa sig starkare. Träningen gick åt helt fel håll, han blev inte bättre utan snarare allt mer stressad och han blev svår att träna och att nå. Han ville bara flänga runt i kopplet och hinna med allt annat. Jag fanns inte med på kartan utan fungerade mera som någon sorts bromskloss där bak.

I samband med att Hector gjorde sitt anlagsprov i viltspår där han för övrigt också blev jätte stressad så fort han hoppade ur bilen mitt ute i skogen (alltså var det inte doften av andra hundar som stressade honom), pratade jag med en vän och hon nämnde ordet förväntan. Det fastande i mitt huvud och jag började grubbla.

Hector skapar förväntningar väldigt fort. Vi gick tex förbi en grishage där grisarna sprang runt och lekte. Vi passade på att utnyttja tillfället och stod och tittade på dem och tränade lite skvaller och att han skulle vara lugn. Han skötte sig bra. Två dagar senare går vi åt samma håll och när vi börjar närma oss börjar Hector ligga på i kopplet och han börjar även pipa och gnälla. Han har skapat en förväntan efter bara en gång. Oftast brukar det åtminstone ta några gånger innan det byggs upp en förväntan.

Åter till mitt grubblande. Jag började gå igenom och fundera på varför vissa situationer går bra och andra inte. Vad har vi för rutiner innan? Min slutsats blev kort och gott - Lugn och fokuserad. Han får inte göra det han vill om han inte är lugn först. När jag kom på det så var det ju så självklart så det nästan var skrattretande. Jag kände mig smått korkad ska jag vara ärlig och säga som inte tänkt på det tidigare. När vi tränar apportering, spår, sök eller när han ska gå ut genom dörren, få mat, vänta på sin tur för att få träna medan "storebror" håller på, ja då är det lugn och ro och fokus som gäller annars blir det inget. Jag har tränat på det innan han får hoppa ur bilen men så fort han har börjat gå så har förväntan och stressen eskalerat. Och jag har låtit honom hålla på. För jag har varit så fokuserad på att träna beteenden och inte känslor. Varit fokuserad på att träna honom på att gå fint i koppel och inte att han ska vara lugn.

Så för att knyta ihop säcken i det här långa inlägget - miljöträning är viktigt (i alla fall för mig) och det är bra att träna hunden på att kunna utföra olika beteenden i olika miljöer. Men glöm inte känslan. I mitt fall så vet Hector mycket väl hur man går i koppel men när man har en känsla av att allt är as fränt och med en inställning om att full gas spar tid, ja då är det klart att koppelgåendet inte kommer fungera. Och alla hundar är olika. Det som fungerar på en hund behöver inte fungera för en annan.

Ändrar du känslan så ändras beteendet. Det här står jag och säger på mina kurser och ändå tänker jag inte på det med min egen hund. Jag har blivit hemmablind!

Men som jag brukar säga till min sambo som får stå ut med att höra på alla mina funderingar och teorier - det är först när man är medveten som man kan göra något åt det.

Så för vår del är det känsloträning i "heta" miljöer som gäller nu.

Nästa gång kommer du kunna läsa om stress och förväntningar, om hur vår träning går och hur min träningsplan ser ut mm. I skrivande stund har jag gjort några små förändringar i vår träning och för första gången på väldigt länge nu ser jag faktiskt att det går åt rätt håll. Det finns hopp sa grodan :)